En AI må vara snabb, men den är inte kvick

Homo Sapiens - "den visa människan", var ett namn för vår egen art som Carl von Linné hittade på redan 1758. Wikipedia listar över 60 alternativa namn för vår art som folk har kommit på genom tiderna, från Homo Poetica - "den poetiska människan" till Homo Inermis - "den hjälplösa människan". Det namn som jag valt att fokusera på är Homo Ludens - "den lekande människan".

 

Människa mot maskin

Så varför detta nyväckta intresset för hur vi definierar oss själva som art? Det som fick mig att börja fundera var det stora antalet frågor om AI på Quora (ett av världens största frågeforum med över 100 miljoner unika besökare per månad). Frågorna kretsar både kring hot och möjligheter. Oavsett sentiment så reagerade jag på den överdrivet svart-vita bilden av AI som de målar upp:

• Vilka yrkesroller kommer aldrig kunna ersättas av AI?
• Bör politiker ersättas av AI?
• Hur tror du att AI kommer att påverka människans liv i framtiden?
• Vilka begränsningar för AI och maskininlärningsalgoritmer behövs för att förhindra att AI blir ett dystopiskt hot mot mänskligheten?
• På vilket sätt kommer vårt vardagliga liv ändras av AI?
• Kan man få AI att lära sig medkänsla?
• Är AI ett existentiellt hot mot mänskligheten?

Stor dramatik. Liv och död, frälsare eller förgörare, människa mot maskin.
Hur blev det så?

Terminator eller expertsystem?

Vi börjar med den stora mördarroboten i rummet: Terminator.
När den kom 1984 var det första gången många ens hörde talas om artificiell intelligens. Mördarrobotar med mål att förgöra mänskligheten styrda av det iskallt intelligenta datornätverket Skynet. Och så Arnold Schwarzenegger som grädde på moset. Inte konstigt att folk blev rädda.

Verklighetens AI under 80-talet var långt ifrån spektakulär. Mycket av utvecklingen kretsade kring det som gick under det knastertorra namnet expertsystem - system som eftersträvade att emulera ett logiskt, faktabaserat resonemang i syfte att leverera samma typ av slutsatser som en mänsklig expert på ämnet. Tyvärr var datorerna för klena och marknaden för omogen. Mycket av den utveckling som skedde då hade mer karaktären av teoretiska, akademiska resonemang än något som var användbart på riktigt och efterfrågat av marknaden. Det blev istället science fiction-filmer som Terminator, War Games, 2001 och Blade Runner som etablerade AI som begrepp hos allmänheten.

Nu är det 2019 - det år då filmen Blade Runner utspelar sig. Några syntetiska människor tillverkade av Tyrell Corporation syns inte till. Däremot ser vi ett enormt uppsving för AI - så stort att det har blivit ett populärt inslag i samhällsdebatten. Och det är någonstans i mötet mellan science fiction och ett verkligt uppsving för AI som frågorna hopar sig.

En AI må vara snabb, men den är inte kvick

När jag bläddrade bland frågorna på Quora fastnade jag för frågan: Vilka yrkesroller kommer aldrig kunna ersättas av AI?

Först sa programmeraren i mig att på sikt kan alla yrkesroller ersättas - åtminstone i teorin. Men sedan bröt humanisten in och då var jag inte lika säker längre. När jag studerade språk på Uppsala universitet pratade vi mycket om kopplingen mellan språk och tanke och människans språkliga utveckling. Det var där jag kom i kontakt med begreppet Homo Ludens och leken som en väg till lärande. Människan leker med allt - även med tanken och språket. Humor är kanske det bästa exemplet på det. Humorn är inte bara en underskattad (och till stora delar outforskad) komponent i interaktionen mellan människor utan även en viktig komponent för vårt välbefinnande. Dessutom pekar många studier på att humor ofta hänger ihop med en välutvecklad empatisk förmåga och ett rörligt intellekt.

Kan vi lära maskiner att vara roliga? Alltså roliga på det där djupt personliga sättet. Att blixtsnabbt kunna tolka en situation, hitta en personlig, lekfull, överraskande och rolig association, formulera en slagkraftig mening och leverera den med precis rätt timing och mimik. Kan vi bygga en digital Oscar Wilde? Nej, jag tror inte det; åtminstone inte under överskådlig tid. Och även om vi skulle kunna det, behöver vi det? Vill vi det?

Deterministisk AI - det bestämmer vi

Här kommer ett annat element från science fiction-versionen av AI in i bilden: det deterministiska anslaget. Att vi inte har någon kontroll över utvecklingen, att det inte finns någon plats för människor i framtiden och att allt som går att göra med AI kommer att göras. Det tror jag inte alls på. Vi kommer kunna styra tekniken i väldigt hög grad och välja inom vilka områden vi vill utnyttja AI och på vilket sätt.

Humorn som område är inget bra exempel eftersom det är helt okontroversiellt. Försvar, sjukvård, trafik och försäkringar är bättre exempel. Där finns många laddade frågor som kan ge upphov till debatt och kontroverser. Jag tror att debatten och lagstiftningen till stora delar kommer att likna den som finns kring genmanipulation och fosterdiagnostik. Dessa båda områden är exempel på när teknik kryper nära inpå vad det innebär att leva och vara människa och AI är också ett sådant område eftersom det utmanar bilden av det mänskliga intellektet. Vi kommer att välja vilka tillämpningar som vi anser vara etiskt och moraliskt försvarbara och vilka som vi anser är direkt skadliga för den mänskliga utvecklingen. Kort och gott: jag tror på vår förmåga att utveckla och utnyttja tekniken ansvarsfullt.

Homo Ludens - den lekande människan

Hittills har vi fokuserat mycket på ytterligheterna - den svart-vita bilden av AI som jag vill att vi ska söka oss bort ifrån. Verkligheten kommer inte att se ut så. Jag tror till exempel inte att människors arbeten kommer att ersättas helt av AI-system. Däremot kommer vi se nya verktyg och hjälpmedel baserade på AI som kommer att bli naturliga inslag i de flesta yrken. Dessa verktyg kommer att hjälpa oss att undvika fel, överblicka stora informationsmängder, fatta faktabaserade beslut, komma med rationella rekommendationer, hjälpa oss kategorisera, koordinera, organisera, övervaka, strukturera och arkivera. AI har potential att ta över en stor del av det som vi människor tycker är tråkiga rutinsysslor - lite som när industrirobotar tog över en stor del av de tråkiga och farliga arbetena på löpande bandet, fast inom tjänste- och serviceyrken.

Humanisten inom mig vill att AI ska frigöra tid så att vi människor kan lägga mer tid på det som vi redan är så bra på: associera, tolka, fantisera, möta och ta hand om andra människor, prata, klura, filosofera, skoja, leka, improvisera och uppfinna, både i stunden och på lång sikt. I min framtidsvision går den lekande människan en lysande framtid till mötes. Där finns inte plats för några mördarrobotar eller paranoida artificiella intelligenser.

Thomas Kahn